Tenerifa dag 4

Teneriffa, dag 4 (23/1-2019)

Idag har jag nästan badat! Men låt oss börja från början. Vaknade lagom till frukosten och njöt av plättar som de serverade utöver det gamla vanliga. Hade packat och spatserade bort till bilen. Vis av gårdagens erfarenhet av att ha varit för tunt klädd och sedan frossat några timmar innan jag somnade, klädde jag mig något bättre idag.

Eftersom vägen till vulkanen Teide varit stängd i två dagar, tänkte jag försöka ta mig dit söderifrån istället. Bilade ner mot staden Santiago och sen ner mot Los Gigantes. Jag kör fortfarande alldeles för långsamt enligt de flesta andra trafikanter. Men, som sagt, jag är turist!

Väl nere vid Los Gigantes smalnade vägarna, trafiken ökade, fler människor mm. Hjälp! Till råga på allt var det vägarbeten och avstängda vägar, vilket ledde till att jag plötsligt befann mig nere i hamnen. Ingen parkering så långt ögat kunde nå. Äsch! På grund av mitt artros-knä, ville jag ju inte parkera hög uppe i bergen och sedan vandra ned. Så viktigt kändes det inte. Valde att bila längs kusten mot Christianos-beachen istället.

Mitt i en hög med sten, vilket visade sig vara en krater…

Ändrade mig efter ett par km, då det var alldeles för mycket bilar. Jag ville upp i bergen. Till stillheten, renheten och friden. Vägen upp till vulkanen söderifrån var bredare och varmare. Efter en stund hamnade jag i en vulkan, fullt med en massa stenar. Den hade haft sitt senaste utbrott för ca 500 år sedan. Enormt vilken tid det tar för växtligheten att greppa tag i lavahögarna! Vidare uppåt.

Teide i bakgrunden

Till min glädje kom jag in till den yttre, stora kaldéan, nära El Teide. Men, så blinkade oväntat (det stämmer förstås inte, men låter mer spännande) bensin-lampan till och jag vågade inte fortsätta. Styrde bilen ned mot Christianos istället och tankade i en liten bergsby på vägen ned. Passade på att köpa lite dricka och en avlång munk med odefinierbart, smakligt inre.

Efter en stund hamnade jag i Christianos. Såg en skylt till ett garage och tänkte att det var nog bäst. Parkerade och promenerade ned till stranden. Va? Den var gul! I alla fall, nästan… La mig och solade. Jag, Richard, solar!!!? Well, det var lite molnigt, så jag brände mig inte direkt. Passade på att ta min middagslur. Tänkte att jag nog kommer att ångra mig när jag åker hem och inte ens har badat. Så ned till vattnet. Ca 20° skulle jag tro. Men… Ett sandslott då? Richard på en strand utan att bygga ett sandslott? Det går bara inte. Nåja, det får väl bli ett litet då. Jag har lärt mig att det nämligen är bra att göra så, till slut MÅSTE man ju i vattnet för att skölja av sig. Tyvärr fungerade det ganska bra att skölja av sig utan att behöva doppa sig helt…

Dags att åka vidare. Eftersom jag avbrutit resan till vulkanen pga närstående soppatorsk, ville jag åka upp igen. Tog en lite annan väg upp den här gången. De södra vägarna upp är bredare och mer trafikerade. Jösses vad många cyklister. Ett par cyklister stod och vilade mitt i vägen och brydde sig inte om mig och andra trafikanter. Till slut fick jag göra något så djärvt som att tuta på dem.

Som vanligt släpper jag förbi alla andra som tycker att jag kör för långsamt. Väl uppe i kaldéan svängde jag av mot själva Teide. Först tyckte jag att det ser väl ut som en vanlig öken.  Eller som ett nyuppgrävt köksland, fast där jag är en myra. Landskapet ändrades hela tiden. Från mintgröna sanddyner till mörkt lila och glas-svarta klippor i märkliga former. Till slut accepterade jag skönheten och förundrades av alla olika färger i stenarna.

Linbanan upp till Teide brydde jag mig inte ens om. Den ekonomin har jag inte. Det var fullt av bilar och människor överallt. På en skylt läste jag att marken ständigt vibrerar och skakar här uppe, fast att vi inte märker det. Naturligtvis kände jag hur mina ben skakade, men eftersom jag har en hypokondrisk ådra, Höll tummarna och hoppades att vägen till Orotava skulle vara öppen, så att jag inte skulle behöva åka runt hela ön igen. Här var vägen smal och full av stora turistbussar med orädda chaufförer. Längs vägen var det många bitar där det bara fanns 10 cm innan det stupade ned mot sylvassa stenstoder. Nu gällde det att ha tungan rätt i mun. Som tur var, var vägen öppen. Det fanns svarta isfläckar här och där längs vägen, och lite snö i skuggorna. Men jag är ju Svensk! Att ta sig från Mälbykvarn, där vi bor, ned till 223’an, är mycket värre än det här!

Jag hade nu befunnit mig på 2100 meters höjd, långt ovanför molnen. Nu närmade jag mig molngränsen och dimman tätnade runt mig. Bitvis kunde jag inte se längre än 20 meter! Nu var det inte bara jag som körde lite för långsamt. Efter några km hade jag kommit under molen och de lättade molen så jag kunde se bättre ingen.

Nu börjar jag hitta bättre och kunde snabbt komma till gratisparkeringen i hamnen. Hem, duscha och så träffa Norrmännen på ett café utanför hotellet. Bubblade en stund med dem. Gick sedan runt lite och letade efter nåt intressant men hittade inget. Tänkte köpa lite vatten i en supermarket bredvid hotellet men vände raskt efter att ha noterat deras priser.

Moder Theresa, lumphögen (gubben) och de andra tiggarna var kvar på sina respektive platser. Los Incas spelade utanför hotellet, men andra ord, all var som det skulle. Buffén öppnade och jag armbågade mig fram mellan de andra pensionärerna till rätterna. Idag var det inte så jätte-delikát. Åt snabbt och tog hissen upp till takterrassen och ringde Nina som jag lovat. Så, det var dagen det. I morgon tror jag att jag åker till Santa Cruz, på andra sidan ön. Vi får välan se…