Tenerifa dag 2

Tenerife dag 2 (21/1-2019)

Kyrkklockan utanför fönstret tillhör den gamla modellen som klingar 1, 2, 3, 4 gånger i en ton och sedan antalet timmar i en annan ton. Jag är ju van vid kyrkklockors ljuva klang från hemma i Sverige. Här låter det mest som om katten fastnat i kastrullskåpet. Vaknade vid 6:39. Försökte dra mig lite längre, men det gick inte. Så, satte mig och började skriva på det här.  Det duggar ute idag. Om det fortsätter, åker jag söderut, eller över molnen, mot Teide.

Frukosten var lite varierad jämfört med igår. Typ, en ytterligare sorts korv. Fortfarande lite smaklöst, men helt OK. Träffade Norrmännen vid frukosten och erbjöd dem att åka med mig i bilen någon dag framöver.

Packade ihop alla mina saker och begav mig till bilen. Den stod kvar där jag ställt den. Så var det bara att försöka lista sig ut ur gyttret. Tack och lov har jag ett ganska bra lokalsinne, så det gick relativt lätt. I dag lärde jag mig ytterligare att det är Google Maps som gäller. Iphones egen karta innehåller mest restauranger med inga sevärdheter.

Teneriffa har väldigt bra skyltar till allt. Det var bara att följa skyltarna mot Teide och sen låta bilen sakta slingra sig upp för de branta serpentinvägarna. Kommer det någon bakom, åker jag ut till kanten och släpper förbi dem. Jag är ju turist, för tusan! Men det var ganska biltomt på vägarna så här dags. Såhär på nordkusten har Teneriffa inte så många stränder och ganska höga och branta klippor. En km inåt landet innebär nästan alltid ca en km uppåt. På vägen upp för bergen hamnade jag ganska snart i ett regnskogsområde. På ganska många ställen fanns det utsiktspunkter. Naturligtvis stannade jag på alla. Träffade ett ungt brittiskt par som berättade att vägen var stängd upp till Teide, tyvärr hade de rätt. På ungefär 1500 meters höjd, ganska snart efter Pto Cruz, så var det bommar för vägen och en massa bilar som inte visste vad de nu skulle hitta på. Jag frågade vakterna och de berättade att det regnat i natt och att det blivit is på vägarna. Muttrade att jag kom från Sverige och att det minsann inte var så ovanligt. Vägen skulle öppnas när det väl smält igen, vilket kunde ta dagar. Då var det bara till att vända igen.

Stannade till i staden Orotava och tittade på kyrkor, gamla hus mm. Det är fortfarande fascinerande att smala branta backar lutar minst 45°. Det gäller att inte bromsa för tvärt. Man ser hela tiden havet och blir hela tiden lika överraskad av hur långt ned det är till vattnet. Staden var lika välskyltad som allt annat. Framför vart och varannat hus stod en skylt om hur gammalt och fint huset var. De var verkligen fina och man kan se att denna region varit ganska rikt en gång i tiden. Jag älskar arkitekturen, färgerna och formerna på husen i detta land. Enbart enstaka hus skulle behöva renoveras. De andra, mer förfallna och övergivna huset lockar istället till inspiration och kreativitet hos mig, än att jag tycker att det ser ”skräpigt” ut. Många ”till salu”-skyltar lockar mig till att drömma igen.

Tillbaka i bilen lyckades jag slutligen hitta ut ur staden och styrde kosan mot väster. I staden Icod de los Vinos fanns ett museum om Guanchanerna. Spännande! Dit åker jag!

Längs vägen såg jag en skylt ”Cueva de… nånting” och listade ut att Cueva säkert betydde grotta. Väl skyltat. Små, smala vägar som inte tillåter möten, mellan färgglada hus och backar säkert betydligt brantare än 45° ledde mig fram till en parkering. Det var som jag trodde, en grotta. Världens längsta lavatunnelsystem. Tyvärr var man tvungen att beställa biljetter 3-4 dagar i förväg och turerna varade i 2-3 timmar. Det skulle mitt knä aldrig orka så jag åkte vidare.

Den här gången satte på gå GPS-en för att slippa leta mig fram. I ett köpcenter med underjordiskt garage låg så museet. Skönt, det är alltid svårt att hitta parkeringsplatser här på ön med dess smala gränder. 6€ krävde de i inträde, men jag fick en audioguide. Lärde mig att Guanchanerna minsann bara var de som bodde på Teneriffa. De som bodde på de andra öarna hette nåt annat. Ursprungligen kom de från Nordafrika och var närmast besläktade med Berberfolket. Man har inte hittat något äldre än ca 500 år f.kr. vilket antyder att det var då de kom. Var öarna innan dess kanske för vulkaniskt aktiva?

En Berberfamilj för 2000 år sedan.

Deras skrivspråk påminner om det från Berberna blandat med Iberiska influenser. Eftersom Kanarieöarna totalt saknar metall, så gjordes alla verktyg mm av det som fanns. Mumiefieringskonsten tros ha inspirerats av Egypten. Det finns antydningar av både Egyptiska och Romerska influenser. Om man läser Bertil-A’s böcker om Barna Hedenhös och deras resa till Hundöarna, så noterar man kanske att befolkningen var blonda och blåögda. Något som jag också lärde mig i min barndom. Detta spädde på myten om att de skulle varit resterna av det stora Atlantis. 

Under Atlantislegendens storhetstid 18-1900 tal, så hade vi i Europa svårt att tänka oss att någon annan folkgrupp skulle kunna tänkas haft samma höga intelligens som vi. Därav blev det självklart att alla stora ruiner man hittade från svunna civilisationer självklart var byggda av vita människor. Indo-Germaner!

Tja, jag har inte hittat något bevis för att Guanchanerna skulle vara blonda och blåögda. Att vi Européer kallar oss Indo-Germaner och bara det pinsamt det också. Man hade nämligen just hittat Indus-kulturen, större, bättre och äldre än den Sumeriska kulturen, så självklart var det därifrån vi Européer stammade. Därav namnet Indo-Germaner. Naturligtvis visade det sig ganska snart att det inte alls stämde. Namnet hänger dock kvar än idag. Vidare tog det till exempel flera forskargenerationer innan vi västerlänningar kunde acceptera att Zimbabwe faktiskt byggdes av lokalbefolkningen och inte importerade Indo-Germaner. Förlåt, det här blev ett sidospår.

De berömda och färgglada geometriska figurerna som man ofta associerar med Kanarieöarnas urbefolkning finns dock bara på Kanarieöarna. Skriv- och bildspråket på de andra öarna ser mest ut som Freddies standard ”potatis-robot-tekningar” från 4-års åldern.

Nu kände jag mig fullärt och passade på att köpa lite dricka och mat innan jag satte mig i bilen igen. Min ”skalman-väckar-klocka” noterade att det var dags för middagstuppluren. Tittade på Google maps för at hitta en lämplig strand. En bit väster om Garachico hittade jag något strandliknande som jag kunde komma ganska nära. Med bilen körde jag in bakom en begravningsplats. Plockade ihop mina nödvändigheter i en kasse och begav mig ned för stigen. Nästan framme hade  någon ohägn kommunanställd satt upp ett stängsel med skylt om tillträde förbjudet. Fara för ras, tror jag det stod eftersom en del av klippan bredvid stigen såg lite oroväckande ut. Suck. Nu igen. Jag kände mig lite olydig och gick ned på stranden från ett annat håll. Regn i luften men annars ganska ljummet. Några män stod på en klippa en bit bort och fiskade. Vågorna slog mäktigt mot lavastenarna. Regnet tilltog och jag kände att min lilla tur fick bli kort. På vägen upp till bilen gick jag en omväga och hittade häftiga lavaformationer och exploderande vågor av salt havsvatten. Såg en härlig tunnel och skulle just filma när en extra stor våg surt motade bort mig. Tack och lov överlevde telefonen denna trevliga och snopet oväntade dusch. Regnet tilltog igen och jag släpade mig till bilen.

Vädret idag har varit.. allt. Moln, regn, sol, blåst, snö (fast bara där uppe vid Teide). Dock är solen så varm att kläderna torkar ganska snabbt. Regnskurarna är lika små som överraskande. Molnen flyr ganska snabbt förbi, så dropparna kommer ibland från klar himmel. 

På södra sidan av Kanarieöarna brukar vädret alltid vara fint, så jag tittade på kartorna och beslutade mig för att åka lite fler serpentinvägar över bergen söderut. Körde småvägarna mot Santiago del Teide. Det blev mer och mer spännande. Vägarna blev mindre och mindre, brantare och brantare, men ändå välgjorda. Det var inte så mycket trafik, så jag kunde ta det lugnt. Bergen blev högre och brantare. Till slut var de alldeles hissnande. Synd att det inte fastnar på bild. Klockan närmade sig 16 och jag insåg att det var dags att vända hemåt. Beslutade mig för att ta den berömda vägen över Masca. Nu blev vägarna ännu smalare och fler bilar. Tur att det inte kom en buss eller lastbil. Fast de hade nog inte klarat kurvorna. Upp på enorma höjder med branta klippor, fyllda av hundratals grottor. Stannade på nästan alla utsiktspunkter. Efter en lång färd kom jag slutligen ned till havet igen och bilade hem mot Pto Cruz.

Det är dock svårt att köra bil. Hade hellre velat ha en moppe, men det finns inte att hyra. Scooter möjligvist, fast de kostar betydligt mer än en bil. Orsaken är att jag vill se mer. Stanna oftare. Överallt ser jag detaljer. Skulle göra flera fotoböcker med detaljer från Teneriffa. Detaljer på hus, växter, natur, städer. En dörr eller en del av en dörr. En vinkel, en madonna bakom en glaslucka i en vägg. Småstädernas konstnärliga skyltar när man nära sig deras städer. Skulle tillbringa minst ett år här och dokumentera hur fantastiskt jag tycker Spanien är med deras fria arkitektur, färger, stil och form. Tyvärr måste jag hålla mina ögon på vägen och kan/får inte stanna hursomhelst. En moppe hade därför varit utmärkt. Dock nämnde en annan tysk jag träffade att det skulle aldrig fungera här med alla branta vägar. Det skulle bli trafikstockning och en stor trafikfara med långsamma mopeder på alla smala, slingrande serpentinvägar. Får helt enkelt invänta utvecklingen av stabila quadrokopters istället.

Solen är på väg ned, men tyvärr går den ned bakom bergmassivet västerut och är ofta täkt i moln, så den saknar jag. Jag börjar hitta bättre nu och kom snabbt till gratisparkeringen i hamnen. Upp, kissa, byta om och sen ned till restaurangen som precis öppnad. Ny buffé dock med vissa ”same-shit-as-yesterday” rätter. Känner mig lite sur att man inte kan välja att dricka vatten till maten utan att behöva betala 15 kr för en liten flaska. Men, men, jag har det lyxigt ändå.

Det har varit lärorikt och intressant. åker man bara längs en och samma kustväg, så går den upp och ned så att man med jämna mellanrum får lock för öronen. Dessutom åker man in och ut ur molen, ömsom regn, dugg ömsom sol. Från en plats till en annan måste man vara snabb med bilens värme och kyla. På med värmen när man åker uppåt och på med AC’n när man åker nedåt. För det mesta kör man bilen på 4’an eller 5’an. Men på småvägarna blir det mer 1’an och 2’an. (Minns lagen i Österrike att du får inte åka snabbare nedför än du klarar att åka uppför. Kanske bara gällde lastbilarna, men ändå…)

Knät gör inte lika ont som i går. Har varit försiktigare. Träffade inte Norrmännen på middagen, men träffar dem väl till frukosten i morgon. Nu är det dag att knyta mig för kvällen. Skönt att det finns lite kanaler på TV’n som inte är på spanska. (De spanska kanalerna innehåller bara bara sport och matlagningsprogram). I går såg jag en tysk film om Sibirien – nej jag längtar inte tillbaka till kylan – men det var intressantare än Real Madrid eller nåt. Sen kom ett program på engelska om Aliens, Annunaki mm. Kunde självklart redan allt om detta, men det är intressant hur UFO-vetenskapen leder fram till det jag genom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga sedan länge känt till. De använder dock andra termer. Jag hävdar dock att jag är lite öppnare i sinnet än UFO-logerna, men hittade mycket i deras rapporter som jag direkt kunde länka till min egen tro. Fast kom ihåg; när du svävar iväg ut i kosmos på stigar av science fiction – kom ihåg hur man odlar potatis. Det är därför du är på jorden. Tids nog, i nästa tillvarelse, kan du få flyga runt bland stjärnstoff, nebulosor, neutronstjärnor, åka rutschkana genom svarta hål mm. Nu, här på jorden, har du andra saker att göra.

Börjar vänja mig vid att hitta fullmånen rakt ovanför mig och inte leta efter den längs horisonten.

Seg nu. Mer i morgon.