Tenerifa dag 14

Teneriffa, dag 14 (2/2-19)

När jag kom ned i foajén var matsalen till min förvåning öppen. Ja, inte helt, men jag kunde ta mig en macka i alla fall. Det småregnade, trots att det var en lördag. Det var bara jag och ett annat par som skulle med transferbussen till Aeroporto Súr.

Vid det här laget har jag åkt runt så mycket på ön att jag kan alla vägar, så jag satt och njöt av den sista resan på ön. Från Puerto de la Cruz, åker man först norrut för att sedan ta morotvägen söderut till den södra flygplatsen. Om man skulle åka fågelvägen, tvingas man upp på smala, vindlande serpentinvägar, vilket skulle ta betydligt längre tid.

Flygplatsen var knappt öppen, så vi var många som fick sitta och vänta i två timmar innan vi ens kunde checka in vid Ryanair. Flyger man med Ryanair, så vet man ju vid det här laget vad man bör förvänta sig. Jag har genom åren lärt mig att det alltid tillkommer kostnader, hur noggrann man än varit innan. Det bara är så! För ett tag sedan hade alla med sig en större kabinväska in i planet, men nu kostar det extra. Det blir dock fortfarande billigare än att checka in bagaget. De flesta andra flygbolag erbjuder gratis passagerarna att lämna in sitt lite större handbagage vid gate’n men inte Ryanair. Betala eller lämna kvar väskan. Man kan bli sur för mindre, men å andra sidan är i slutändan Ryanair ändock billigare än andra flygbolag.

På lilla Skavsta flygplats utanför Nyköping, finns det små rökboxar för oss som har problem med nikotinberoende. Jag har märkt att det är sällsynt utomlands. På Tenerife Súr finns inte denna möjlighet. Det gäller att planera resan…

Åt på Burgen King, för att slippa köpa dyr mat på planet. Boardingen tog ovanligt lång tid och ingen av oss förstod varför. Blev först lite orolig när jag hamnade mitt i en familj med en massa småbarn. Kände mig elak när jag hade fönsterplatsen. Det är ju barnen som förtjänar platser där man kan titta ut. Suck. Fast jag betalade extra för den platsen, för att jag annars har svårt med den långa resan. Jag kompenserade med att berätta för den unga grabben bredvid mig vart vi var och när jag såg intressanta saker genom fönstret. (Och lät honom titta förstås).